Eero Ossian Hiironen (16. kesäkuuta 1938 Huittinen – 30. heinäkuuta 2018 Alavus) oli suomalainen kuvanveistäjä ja taidemaalari. Hän oli koulutukseltaan kansakoulunopettaja.

Hänet tunnetaan muun muassa vesiaiheisista teräsveistoksistaan. Professorin arvonimi Hiiroselle myönnettiin vuonna 1990, ja 2003 hän sai Suomi-palkinnon. Hiironen perusti vuonna 1974 Ähtärissä sijaitsevan Pirkanpohjan Taidekeskuksen.

Teoksia

Vesifantasia, 1992, Pieksämäki.

Seinämä, 1994, Tampere.

Vesiportti, 2005, Helsinki.

Pro aqua, 2007, Espoo.

Vesitorso, Veden vartija ja Vedestä lähtenyt, 2016, Kotka.

Eero Ossian Hiironen, född 16 juni 1938 i Vittis, död 30 juli 2018 i Alavo, var en finländsk målare och skulptör.

Hiironen utbildade sig på 1950-talet till folkskollärare och utexaminerades från Brahestads seminarium 1960. Som bildkonstnär är han närmast autodidakt. Han ställde första gången ut som målare i Rovaniemi 1958. På 1960-talet övergick han till tredimensionella konstruktioner i blandteknik, rostfritt polerat stål, spegel- och plexiglas m.m. Hans stålskulpturer är abstrakta, men i många av dem kan man förnimma vattnet som inspiration och utgångspunkt.

Bland offentliga verk märks bl.a. en stor relief i Haga yrkesskola i Helsingfors (1971) och altarskulpturen Stigande i Henrikskyrkan i Åbo (1981).

Hiironen grundade Pirkanpohja konstcentrum i anslutning till sitt hem och sin ateljé i Etseri. Han verkade som rektor för folkakademin i Etseri 1966–1975. Han har innehaft flera förtroendeuppdrag inom olika konstnärsorganisationer och erhöll professors titel 1990.